Inga - Strejk på jobbet!
Kvar på arbetsplatsen fanns dock två s k svartfötter som valt att inte vara anslutna i fackförbundet. De hade fått välja om de ville vara kvar på hälsocentralen och utföra de arbetsuppgifter de gör varje dag. (Inte ta någon annan sköterskas arbete utan sköta sitt eget) eller förflyttas till annan arbetsplats. Arbetsgivaren hade dock rekommenderat dem att inte stanna kvar p g a en del orsaker. Bl a fanns risken för trakasserier från de fackanslutna. Våra två icke-anslutna sköterskor valde att stanna kvar...
Döm om vår förvåning när en i personalen kom tillbaka efter lunchen idag och berättade, med stor upprördhet, att utanför vår arbetsplats, på stans gågata, demonstrerade ett gäng sjuksköterskor, bl a våra egna, och ur megafonen ropades hånfulla, nedvärderande slagord som bl a handlade om våra två "syrror"!!! Bl a fick alla som ville lyssna veta att på denna arbetsplats finns faktiskt två icke-anslutna kvinnor som fortsätter arbeta trots strejk! Först trodde vi inte det var sant, att något sådant kan hända men så var verkligen fallet. Vad är detta? Hur kan man behandla personer med en annan åsikt på detta vis? I Sverige och lilla Östersund... Vi lever väl i ett fritt land där varje individ kan tycka och tänka som de vill utan att behöva mötas av ett gäng trakasserande demonstranter när de går ut för att äta lunch! Förstår inte "facket" att man på detta pinsamma sätt gör bort sig totalt och hade man som "svartfot" någon gång haft en liten fundering på att joina fackföreningsrörelsen så har man naturligvis nu definitivt gjort sitt val! Vem vill vara med i ett fack som behandlar sina medmänniskor och arbetskamrater så hänsynslöst! Hur blir det i morgon? Vad blir deras nästa steg? Äggkastning? Kommer de att mota bort Lena och Susanne i dörren på väg in till jobbet? Ingenting skulle förvåna mig efter denna dag!
Heja Lena och Susanne! Ni har mitt fulla stöd! Ni har redan vunnit! Detta kan facket inte reparera, hur de än kommer att försöka!
Inga - En trevlig middag mitt i veckan!
I morse kände Einar och jag att det var länge sedan vi träffat vårt fantastiska barnbarn Liam. Jag ringde mamma Lena före 7 (som redan varit ut på morgonpromenaden!!!) och frågade om vi möjligtvis fick bjuda Liam på restaurang efter jobbet. Jodå,det gick bra. Nu jobbar både Stina och Lena på samma café Pause som numera även är restaurang så det var ganska naturligt att vi valde just den.
Einar åkte och hämtade Liam på dagis efter jobbet. Tydligen hade det varit en tuff dag för vår lilla prins för han somnade i bilen efter fem minuter! En djupt sovande Liam vilade mot Einars axel när de kom in på Pause... Jag beställde tre GI-tallrikar och sedan väckte vi det trötta barnet. Konversationen gick lite trögt i början men vem har sagt att man måste prata under middagen? Menar man JA kan man nicka och man kan skaka på huvudet om man vill säga: "Nej jag vill inte gå och kissa just nu, jag är så trött förstår du". Efter ett tag lossnade det i alla fall och samtalet kom igång. Den enorma mattallriken som Liam först tittade på med sömnstirrande ögon blev plötsligt intressant och det mesta slank ner. Det är verkligen tacksamt att bjuda honom på mat!
När måltiden var över och skymningen började lägga sig över "vår lilla stad" tog moster Stina över eftersom Lena gått till gymmet för att träna efter jobbet. Tillsammans gick de hand i hand genom stan och Einar och jag styrde kosan mot Domus herravdelning där Einar "shoppade loss" för ovanlighetens skull.
Efter shopping i stan och mathandling på Willys åkte vi sedan hem till Norderön. Efter att ha burit in matkassarna i köket kom Einar in med en tung plastkasse full med murklor! Lagom stora, tunga, härliga murklor! Det måste vara murkelår i år... Nog hade jag velat vara med och plocka själv men vi får väl ta en tur i helgen kanske, även om vi har murklor så det räcker flera år framöver. Man bör ju inte äta så mycket och ofta enligt expertisen. Hur kan det komma sig egentligen att man utsätter sig för denna risk? Även fast man vet att murkorna är giftiga och cancerogena äter man dem ändå med välbehag! Och det är väl just det! De är ju så in i vassen goda!
Just nu har jag tre stora kastruller på spisen. Ja, ja, jag vet... Jag kokar dem 2 x 5 min men jag slarvar kanske med ventilationen i köket, det är ju så kallt ute...Lite dimmigt är det nog om jag tittar efter.. Faktiskt så känner jag mig lite yr... eller kanske är jag lite trött... har ju varit en lång dag... Lite illamående ... men... Jag hoppas det går över!
Inga - Stolt hustru
I helgen har jag roat mig tillsammans med tre väninnor (Elisabeth, Elisabeth och Ruth) i Ruths stuga i Rörvattnet. Vi har pratat, druckit vin, ätit gott, pratat igen och inte minst krattat hela tomten. Vi hade räknat med regn och rusk men vi fick soligt väder blandat med en och annan snöby. Vi har också gjort en utflykt till Hasslingsåfallet och Valsjöbyn.
Einar var hemma och invigde vår fantastiska golfbana på Norderön som under året fått 9 nya hål. Med på invigningen var också spelare från Jämtland Basket som förgyllde tillställningen. Efter Einars invigningsanförande talade en representant från Jämtland/Härjedalens Golfförbund som först överlämnade en summa pengar till golfbanan och efter detta delades Guldnålen ut till Einar för hans nedlagda arbete inom golfsporten! Detta är ett mycket fint pris som endast sex personer har fått tidigare. Förutom nålen får han livet ut spela gratis på alla golfbanor i Jämtland och Härjedalen! Jag är så STOLT! Einar är verkligen värd denna uppmärksamhet då han lagt ner så mycket tid och kraft på Norderöns golfbana genom åren. Sedan är det naturligtvis jätteroligt för Norderön och golfbanan med denna utmärkelse.
Inga - Vårstädning III
Döm om vår förvåning när Erik inte öppnade dörren när vi kom! Han låg och SOV. Hur kan man sova när det finns så mycket att städa här i världen, och kanske framförallt i Fannbyn där han bor! Han var i alla fall snabbt uppe på benen och var nog tacksam att vi kom... innerst inne. Erik har, milt uttryckt, en lite vildvuxen tomt med pikanta inslag av t ex ett badkar, en kärra full med gamla fönster (som en händig person lätt skulle kunna bygga ett, par, tre växthus av), en gammal spis från 40-talet (som ingen händig person i världen skulle kunna göra brukbar igen!), högvis med virke under presenningar o dyl. Vårt jobb var att minska dessa högar till ett färre antal samt att göra en hög på baksidan av huset med allsköns brännbar materia. Byborna i Fannbyn kan idag glädjas åt att nästa års majbrasa är redan färdig! Att ha 2009 års majbrasa klar den 10 maj 2008 är inte dåligt.
Eriks kompis John kom förbi med bil och släp för att skjutsa ej brännbart material till sopstationen. Det blev också en hel del. Spisen står dock fortfarande kvar eftersom man tydligen måste använda sig av en lyftkran för att få bort den. Erik har en spekulant på fönstren så de får stå ett tag till + virket förstås. Eftersom Erik har en vedspis i köket har han en massa ved liggande bakom huset som skall flyttas till en vedbod men det får vi hjälpas åt med framöver. Passupp Erik! När du minst anar det en tidig lördagmorgon knackar vi på Din dörr. Troligtvis blir det snart eftersom jag aldrig vet när min städnoja lägger sig. Då kan det dröja länge till nästa skov!!!
Eran förmodade undran om jag inte har några andra intressen än städning här i livet kan jag säga: Jodå! Jag intresserar mig mycket för mina barn och barnbarn. Faktiskt så är de mer intressanta än städningen. Tråkigt är att jag under många år brottats med ständig oro över barnen. Detta började när de flyttade hemifrån och jag inte längre hade stenkoll (vilket jag uppenbarligen inte heller hade när de bodde hemma. Se Lisas blogg). Jag var ständigt orolig över att något hemskt skulle hända dem och har många gånger varit en pina då jag kunnat ringa 5 ggr varje kväll för att förhöra mig om att allt är ok! Eller skickat mail eller SMS. Kanske borde jag ha sökt hjälp av någon terapeut för detta men faktiskt känner jag nu att jag på egen hand lärt mig att slappna av mer och behöver inte kolla "barnen" varje dag. De klarar sig!
Ett annat intresse som Einar och jag delar är att åka motorcykel. Köpet av vår Triumph Trophy för 3-4 år sedan blev en höjdare! Jag kör inte själv utan sitter på bönpallen och bara njuter. Einar är en duktig MC-driver och jag känner mig verkligen trygg! Vi brukar ta en sväng till Norge varje år där det är underbart att åka. Förra sommaren var vi också till Estland, Lettland och Lithauen. En upplevelse!
Sedan gillar jag mitt jobb som läkarsekreterare. Apropå jobb och städning så skulle jag ju kunna avsluta med att berätta en histora från mitt jobb som hände för ett par dagar sedan då den kvinnliga läkaren NN1 kom till jobbet på morgonen och upptäckte att hennes pappershögar hade blivit flyttade av manlige läkaren NN2 och stor oordning rådde bland papperen. NN1 blev fruktansvärt upprörd och förklarade för alla att hennes dag var förstörd och hotade med att lämna arbetsplatsen och gå hem! men skulle jag berätta den pinsamma historien skulle jag troligen bli avskedad och det vill jag ju naturligtvis inte utsätta mig för!
Petter - I Uruguay med och utan ögon
På en 1 och 80:s madrass I ett mintblått-målat renoveringsobjekt vaknade jag upp med frusna fötter.
Jag hade tidigare täppt det små springorna på balkongdörren, men nattens kyla hade ändå letat sig
in under mitt varma täcke. Med huvudet på en platt skumgummikudde vred jag min kropp till ryggställning.
När försökte jag öppna upp mina ögon märkte jag att det inte gick. Fan hade mina ögon klibbat igen?
Jag vet inte om det har hänt er, men ibland snorar man under natten och ett öga eller båda kan klibba
igen. Men när jag sedan med hjälp av mina händer skulle öppna upp mina ögon, märkte jag att mina
ögon var öppna. Jag hade blivit blind! Jag ställde jag mig snabbt upp och trampade på mina illaluktande
sandaler. Jag gick mot balkongdörren med händerna sträckta framför mig för att öppna upp
luckorna som täckte fönstrena på dörren. Efter ett ivrigt letande med händerna öppnade jag upp luckorna
och hoppades på ett ljus hav som skulle strömma in igenom fönstret, men? fortsatt mörker, mina ben
blev svaga och jag ramlade ned på min yogamatta som låg utbredd på golvet.
Med ett hastigt ryck vaknade jag upp, Jag tittade runt omkring och kunde andas ut, jag hade
fortfarande mina seende ögon i behåll. Jag ställde mig upp och tittade mot hallen, hunden Nica som
vaktar huset, ligger troget och väntar på att jag ska öppna upp dörren. Jag blundar med mina ögon. Jag
hör fåglar utanför och trafiken på gatan Ramirez två kvarter bort, ett dovt ljud av att någon hamrar och
någon annan som sågar avslöjar att det finns antingen en verkstad eller byggnadsplats en bit bort, En
dörr knakar från rummet bredvid, den måste vara öppen och röras av vinddraget. Jag hör tre röster
nedifrån och en som skrattar, det är antagligen några av utbytesstudenterna som bor i samma hus.
Ljud som jag hör varje dag men som jag blivit van vid och inte lägger märke till längre. Det mesta som
får mig att väcka min uppmärksamhet är inte ljud utan allt jag ser. Synintryck som påverkar vad jag tänker
och vad jag vill. En annonspelare med en ny god mangoläsk, den vill jag ha, en vacker tjej som möter mig
på gatan, henne vill jag ha, en gammal tant som ler mot mig när jag möter henne vid sin port, hennes
kanelbullar vill jag ha. Om jag inte hade några ögon hur skulle jag kunna veta vad som är vackert eller fult?
Om alla var blinda skulle vi då slutas luras in i förhållanden som bygger mest på fysisk attraktion? Eller har
hörsel, lukten och beröring större inverkan på våra viljor, än vad jag egentligen tror? Vad tror ni? Jaja?.
Hungern kallar och då slutar alla mina sinnen att fungera, dags för min dagliga vikingfrukost.
Petter - Alkes knall med flera fall
jag ska inte vara ironisk denna gång(som jag var i min kommentar om mors slit och mödor,
jag är evigt tacksam för alla gånger hon ställt upp och det vet hon också) . Jag tänkte inte
heller sopa saker under Ingas nykrattade gräsmatta och säga att nej, hos Alkes är allt underbart.
Många säger -åhh ni verkar ha så perfekt familj!. Men det skulle vara helt orealistiskt att vi är
det, eller någon familj skulle vara det. Vår familj(exl.nära släktingar) består av 7 individer.
Alla har vi saker som liknar varandra, men också har vi en mängd beteenden och värderingar
som skiljer oss åt. På vissa plan kan vi mötas helt och hållet på andra inte. Tänk er om ni skulle
möta eran förlorade syster eller kanske pappa i det verkliga livet utan att veta att det är eran
familjemedlem, hur stor chans är det attni skulle bli vänner? Minimal! Vi har inte valt vår familj,
men vi har växt upp med dessa personer,som har gjort uppoffringar och försökt gjort det rätta.
Tyvärr är det rätta fel många gånger eftersom vi är olika och har skilda behov, beroende också på
vilket skeende vi är i livet. Jag kände mig frustrerad många gånger, mådde dåligt i stora delar av
min uppväxt och var väldigt självkritisk. Rädslor gjorde mitt liv begränsat för att göra saker jag
egentligen ville men inte vågade. Men jag behövde uppleva det för att inse att allt som jag går
igenom för något nytt och bra med sig. Att jag t.ex. blir väldigt ledsen när jag är rädd att förlora
min flickvän eller blir rädd när jag ska ställa mig inför flera hundra människor är en del av hur jag lär
mig att älska mig själv och andra.
Att vi i Alkes familj bara berättar om våra intressanta resor, möten med nya människor och andra
glada skeenden är en viktig del av våra liv, men att vi känner också ibland oälskade och att smärta,
sorg, rädsla är en stor del i livet och det vore en stor lögn att undanhålla detta som ofta döljs men har
nu äntligen ur alkes mörka djup kommit fram till ytan.
Som ni redan har förstått är det just det ni fått och kommer att möta i
våran blogg..livet helt enkelt.
mr. slashas
Alkes familjeblogg
Mamma på livstid?
Vi tycker att vi verkligen lyckats med detta förutom när det gäller några små detaljer som vi försökt justera men tyvärr inte har lyckats helt med.
Jag kan ta ett par exempel som är helt färska för dagen:
En av våra söner, onödigt att nämna hans namn så här offentligt, bor tillfälligtvis i Uruguays huvudstad Montevideo och hade för några veckor sedan förlorat sitt Visakort + skrapkortet avsett för räkningar. Det skulle ha varit mycket svårt att få ett nytt om inte Einar pratat med vår "personlige bankman" som är en kvinna, som snabbt ordnade fram ett nytt Visakort till Einar och vi skickade det till sonen. Nu glömde vi att han också behövde ett nytt skrapkort så i morse tillbringade jag en halvtimme på banken med att försöka övertyga en bankkvinna (personliga bankkvinnan var ute) att det verkligen var kris och att sonen behövde kortet NU. Icke! Så kan man inte göra. Det blev ett s k låst läge eftersom fler och fler i bankens personal blev inblandade och om det hade funnits ett minsta hopp om att få ett kort så var det helt kört nu. Med arga steg gick jag därifrån, högröd i ansiktet och säkert mumlade jag några illa valda ord när jag travade genom banken.
När jag slutade jobbet bestämde jag mig för att göra ett nytt försök eftersom jag visste att vår personliga bankkvinna kommit tillbaka. Nu var det ju så att hon, helt klart, blivit informerad om mitt tidigare besök och talade om för mig om att hon tyvärr inte kunde lämna ut några koder, de har ju sina bestämmelser. .. Jag kunde riktigt se hur personalen satt och hånflinade bakom glasrutorna! (Där fick hon!!!)
Jag åker hem i vredesmod och möts av ännu ett mail från vår son i Montevideo; "Jo, deklarationen, ska den lämnas in idag, eller?" ...... Hm, joo det är idag.... men.... HANS deklaration? Har jag sett den? Ringer Einar som är på väg på fiskeresa med sina elever till Norge. -Neej, han har inte sett den. Letar, letar, ingen deklaration.
Stina ringer och är på väg till Skattekontoret med SIN deklaration.... jättenöjd! "Mamma, du skulle bara se vilket lämmeltåg det är ner till Skattekontoret, man tror inte det är sant, det är ju sista dagen för deklarationsinlämning idag!" Joo, jag hade ju hört talas om det! Men vad skulle jag göra med vår sons deklaration, jag har ju hört att man får böta 1000 kr om den kommer in för sent! Jag förklarade saken för Stina och hon kommer då med en lösning som först lät lite lättsinnig i mina öron -"Det är bara att ringa Skattekontoret och begära uppskov, gör det", kvittrade hon.
Jag satte mig genast ner vid telefonen och började ringa. -"Det är nu 752 stycket i kön. Var god återkom senare". Det kändes hopplöst men jag ville inge ge upp utan fortsatte att ringa. Till slut kom jag fram till telefonkön och jag hade då nummer 235 i kön! Det tog sin lilla tid men till slut svarade en vänlig dam och jag förklarade mitt ärende. Hon skrattade och sa: "Jaa du, mamma det är man på livstid". "Egentligen får jag inte skicka en ny deklaration till dig eftersom din son är myndig men jag ska göra ett undantag. Jag skickar blanketten och ger honom tio dagars uppskov, är det ok? Du har min fulla förståelse".
Tack snälla skatteverkstant! Du var verkligen rätt person att få kontakt med. Säkert har du också en självständig son eller dotter som ibland blir tvungen att kontakta sin gamla mor för att få hjälp när det krisar till sig.
Jag älskar verkligen mina "ungar" och skulle kunna gå på glödande kol om det skulle hjälpa dem i någon situation men nu kanske det räcker för idag. Det är en dag i morgon också...
Vårstädning II
Min bror Ove och svägerska Anna-Karin umgicks vi med på fredag kväll. Liam var blyg i två minuter när de kom och hälsade på oss men sedan gick han inte att hejda! Han underhöll oss i flera timmar... På lördag morgon kom Anna-Karin och erbjöd Liam att komma och hälsa på hos henne och det hade han inget emot alls. Vi hann då komma igång ordentligt med städningen och Liam var lycklig!
I morse, innan städningens slutspurt, var vi bjuda på frukost till morbror Rolf och moster Eivi. En härlig frukost med trevligt sällskap. Vilket bra sätt att umgås på! Att jag inte har tänkt på det förut! Istället för middagsbjudningar bjuder man in vännerna på frukost istället... Tack för tipset!
Vi avslutade helgen med att samla fyra generationer på ett fotografi. Här är resultatet.
Nedre raden: Mormors mor Siv, Liam och mormors far Sven
Övre raden: Mamma Lena och mormor Inga
Vårstädning
Härmed får jag bekänna färg! En stor böjelse i mitt liv är städning! Denna känsla har kommit över mig den senaste veckan när jag putsat och fejat i huset. Den sista städdagen gnistrade fönstren kristallklara, var sak fanns på sin rätta plats (t o m min man, d v s på golfbanan...), golven skinande rena och det doftade såpa i hela huset. Visst har jag ibland svackor när det gäller städning, t ex när tiden är alltför knapp men när jag väl har tid och kommer igång njuter jag i fulla drag! Hur skulle ens liv se ut om man inte fick städa kan man undra. I många länder i världen och även i Mexico, där vi nyss tillbringat en månad, har man ju ett hembiträde, oftast kvinligt men även manliga förekommer, som sköter alla dessa sysslor som hos oss ger upphov till gnabb i äktenskapen och en känsla av otillräcklighet. När jag var där anpassade jag mig snabbt till detta och tänkte ofta att, tänk om... tänk om man haft en maid som kommit hem och gjort alla "tråkiga sysslor" när barnen var små. Tänk om man hade kunnat lämna huset på morgonen och kommit hem och huset var städat och tvätten var tvättad och maten stod på bordet... Tänk om...
När man tänker efter några gånger så inser man vilken njutning man skulle gå miste om med ett hembiträde i huset! Min man tror förresten att jag skulle städa och tvätta innan hembiträdet skulle komma så det skulle vara meningslöst i vårt fall, och han har nog kanske rätt i det.
Vårt hus var alltså färdigstädat i förrgår kväll och jag gick runt i huset och bara njöt . Einar packade bilen och drog iväg till stugan, anade nog att det skulle komma mer. När jag tittade ut genom de skinande rena fönstren såg jag till min förskräckelse hur trädgården såg ut... I samma stund ringde Lena och undrade om inte hon och Liam kunde komma ut till ön över sista april då hennes Johan skulle arbeta. "Naturligtvis, det ska blir roligt", sa jag men tänkte också på något annat...
För Lena och mig blev det en lite sen sänggång i går kväll men i morse gick reveljen tidigt. Krattorna stod välpreparerade på rad, vattenflaskorna fyllda, gröten i magen. Det var bara att köra igång.
Lena i tidig morgon, i full fart med krattningen
Efter lite stretching går det ännu bättre!
Liam hjälper till att få bort den sista snön.
Ett perfekt städteam.
I morgon är det arbetsdag igen men redan på kvällen drar jag och mina yngsta döttrar och dotterson ner till mina föräldrar för att fortsätta med städningen där. Huset kommer att vändas ut och in och upp och ner och vi kommer att få känna denna underbara känsla av tillfredsställelse ännu en gång! Slöseri med kvinnokraft säger vissa. Underbart, säger jag!
