Mamma på livstid?
När vi fick barn var vi överens om att uppfostra dem till fria, självständiga individer. De skulle inte bindas fast i hemmet utan uppmuntras att söka sig bort från ön och upptäcka livet på egen hand. De skulle klara alla hinder och svårigheter på livets väg och bli starka, fria ungdomar och vi skulle kunna luta oss nöjda tillbaka i soffan på kvällarna och bara njuta av att barnen nu står på egna ben och klarar sig själva.
Vi tycker att vi verkligen lyckats med detta förutom när det gäller några små detaljer som vi försökt justera men tyvärr inte har lyckats helt med.
Jag kan ta ett par exempel som är helt färska för dagen:
En av våra söner, onödigt att nämna hans namn så här offentligt, bor tillfälligtvis i Uruguays huvudstad Montevideo och hade för några veckor sedan förlorat sitt Visakort + skrapkortet avsett för räkningar. Det skulle ha varit mycket svårt att få ett nytt om inte Einar pratat med vår "personlige bankman" som är en kvinna, som snabbt ordnade fram ett nytt Visakort till Einar och vi skickade det till sonen. Nu glömde vi att han också behövde ett nytt skrapkort så i morse tillbringade jag en halvtimme på banken med att försöka övertyga en bankkvinna (personliga bankkvinnan var ute) att det verkligen var kris och att sonen behövde kortet NU. Icke! Så kan man inte göra. Det blev ett s k låst läge eftersom fler och fler i bankens personal blev inblandade och om det hade funnits ett minsta hopp om att få ett kort så var det helt kört nu. Med arga steg gick jag därifrån, högröd i ansiktet och säkert mumlade jag några illa valda ord när jag travade genom banken.
När jag slutade jobbet bestämde jag mig för att göra ett nytt försök eftersom jag visste att vår personliga bankkvinna kommit tillbaka. Nu var det ju så att hon, helt klart, blivit informerad om mitt tidigare besök och talade om för mig om att hon tyvärr inte kunde lämna ut några koder, de har ju sina bestämmelser. .. Jag kunde riktigt se hur personalen satt och hånflinade bakom glasrutorna! (Där fick hon!!!)
Jag åker hem i vredesmod och möts av ännu ett mail från vår son i Montevideo; "Jo, deklarationen, ska den lämnas in idag, eller?" ...... Hm, joo det är idag.... men.... HANS deklaration? Har jag sett den? Ringer Einar som är på väg på fiskeresa med sina elever till Norge. -Neej, han har inte sett den. Letar, letar, ingen deklaration.
Stina ringer och är på väg till Skattekontoret med SIN deklaration.... jättenöjd! "Mamma, du skulle bara se vilket lämmeltåg det är ner till Skattekontoret, man tror inte det är sant, det är ju sista dagen för deklarationsinlämning idag!" Joo, jag hade ju hört talas om det! Men vad skulle jag göra med vår sons deklaration, jag har ju hört att man får böta 1000 kr om den kommer in för sent! Jag förklarade saken för Stina och hon kommer då med en lösning som först lät lite lättsinnig i mina öron -"Det är bara att ringa Skattekontoret och begära uppskov, gör det", kvittrade hon.
Jag satte mig genast ner vid telefonen och började ringa. -"Det är nu 752 stycket i kön. Var god återkom senare". Det kändes hopplöst men jag ville inge ge upp utan fortsatte att ringa. Till slut kom jag fram till telefonkön och jag hade då nummer 235 i kön! Det tog sin lilla tid men till slut svarade en vänlig dam och jag förklarade mitt ärende. Hon skrattade och sa: "Jaa du, mamma det är man på livstid". "Egentligen får jag inte skicka en ny deklaration till dig eftersom din son är myndig men jag ska göra ett undantag. Jag skickar blanketten och ger honom tio dagars uppskov, är det ok? Du har min fulla förståelse".
Tack snälla skatteverkstant! Du var verkligen rätt person att få kontakt med. Säkert har du också en självständig son eller dotter som ibland blir tvungen att kontakta sin gamla mor för att få hjälp när det krisar till sig.
Jag älskar verkligen mina "ungar" och skulle kunna gå på glödande kol om det skulle hjälpa dem i någon situation men nu kanske det räcker för idag. Det är en dag i morgon också...
Vi tycker att vi verkligen lyckats med detta förutom när det gäller några små detaljer som vi försökt justera men tyvärr inte har lyckats helt med.
Jag kan ta ett par exempel som är helt färska för dagen:
En av våra söner, onödigt att nämna hans namn så här offentligt, bor tillfälligtvis i Uruguays huvudstad Montevideo och hade för några veckor sedan förlorat sitt Visakort + skrapkortet avsett för räkningar. Det skulle ha varit mycket svårt att få ett nytt om inte Einar pratat med vår "personlige bankman" som är en kvinna, som snabbt ordnade fram ett nytt Visakort till Einar och vi skickade det till sonen. Nu glömde vi att han också behövde ett nytt skrapkort så i morse tillbringade jag en halvtimme på banken med att försöka övertyga en bankkvinna (personliga bankkvinnan var ute) att det verkligen var kris och att sonen behövde kortet NU. Icke! Så kan man inte göra. Det blev ett s k låst läge eftersom fler och fler i bankens personal blev inblandade och om det hade funnits ett minsta hopp om att få ett kort så var det helt kört nu. Med arga steg gick jag därifrån, högröd i ansiktet och säkert mumlade jag några illa valda ord när jag travade genom banken.
När jag slutade jobbet bestämde jag mig för att göra ett nytt försök eftersom jag visste att vår personliga bankkvinna kommit tillbaka. Nu var det ju så att hon, helt klart, blivit informerad om mitt tidigare besök och talade om för mig om att hon tyvärr inte kunde lämna ut några koder, de har ju sina bestämmelser. .. Jag kunde riktigt se hur personalen satt och hånflinade bakom glasrutorna! (Där fick hon!!!)
Jag åker hem i vredesmod och möts av ännu ett mail från vår son i Montevideo; "Jo, deklarationen, ska den lämnas in idag, eller?" ...... Hm, joo det är idag.... men.... HANS deklaration? Har jag sett den? Ringer Einar som är på väg på fiskeresa med sina elever till Norge. -Neej, han har inte sett den. Letar, letar, ingen deklaration.
Stina ringer och är på väg till Skattekontoret med SIN deklaration.... jättenöjd! "Mamma, du skulle bara se vilket lämmeltåg det är ner till Skattekontoret, man tror inte det är sant, det är ju sista dagen för deklarationsinlämning idag!" Joo, jag hade ju hört talas om det! Men vad skulle jag göra med vår sons deklaration, jag har ju hört att man får böta 1000 kr om den kommer in för sent! Jag förklarade saken för Stina och hon kommer då med en lösning som först lät lite lättsinnig i mina öron -"Det är bara att ringa Skattekontoret och begära uppskov, gör det", kvittrade hon.
Jag satte mig genast ner vid telefonen och började ringa. -"Det är nu 752 stycket i kön. Var god återkom senare". Det kändes hopplöst men jag ville inge ge upp utan fortsatte att ringa. Till slut kom jag fram till telefonkön och jag hade då nummer 235 i kön! Det tog sin lilla tid men till slut svarade en vänlig dam och jag förklarade mitt ärende. Hon skrattade och sa: "Jaa du, mamma det är man på livstid". "Egentligen får jag inte skicka en ny deklaration till dig eftersom din son är myndig men jag ska göra ett undantag. Jag skickar blanketten och ger honom tio dagars uppskov, är det ok? Du har min fulla förståelse".
Tack snälla skatteverkstant! Du var verkligen rätt person att få kontakt med. Säkert har du också en självständig son eller dotter som ibland blir tvungen att kontakta sin gamla mor för att få hjälp när det krisar till sig.
Jag älskar verkligen mina "ungar" och skulle kunna gå på glödande kol om det skulle hjälpa dem i någon situation men nu kanske det räcker för idag. Det är en dag i morgon också...
Kommentarer
Postat av: Johan
Då var deklarationen inne även detta år och med marginal (2 timmar)!
Krislägen är till för att lösas och det är alltid välkommet med hjälp. Familjen är ett säkert kort att luta sig mot och då kanske särskilt Morsan ;-)
You go Girl!
Postat av: Petter
förjäkligt med de övriga barnen i familjen. tur att jag sköter mig iaf. Alla vet ju att det är Erik som bor i Uruguay. förövrigt stortrivs jag i mitt
blåa kråkslott i fanbyn, lämnat in deklarationen i tid via sms och har klippt av navelsträngen för länge sedan. förresten morsan kan inte du komma och kratta gården? mycket höstlöv och döda sorkar!
Trackback
