alkes

Alla jag möter frågar (förstås): "Hur känns det?" och "Tänk att få flytta in i ett alldeles nytt hus!" Jag finner mig själv ofta stående som ett fån och krystat säga att "visst är det fantastiskt" och "joo, det är roligt"... men har inte känt någon riktig glädje som jag automatiskt trodde skulle komma. Skulle en vän till mig flytta in i ett nybyggt hus skulle jag nog bli förbannad om hon inte hoppade runt i glädjerus och sken som en sol av glädje om hon hade lyckan att få ett h-e-l-t  n-y-t-t  h-u-s!!!  Dessutom skulle jag tycka att människan var otacksam och bortskämd!!! FY!!!

Jag har försökt analysera situationen men inte kommit så långt. Kanske är jag decembertrött? Kanske är jag en person som inte orkar med stora förändringar egentligen? Kanske inte flera i alla fall? Att pappas  död har tagit enormt på mig är helt klart. Det märker jag alldeles själv. Han hade ju varit så frisk och vi fick ingen föraning om att något var på gång. Det mesta blir ju totalt meningslöst när något som detta händer. Jag hade ju helst velat skippa byggprojektet som var inne i slutskedet men det gick ju inte och dessutom är det ju bra att vara sysselsatt en sån här gång. Igår hade vi begravningsgudstjänsten och idag känns det på ett sätt lättare...

Nu ska jag njuta av mitt fantastiska hus och härliga familj hela julen. Jag bara önskar att pappa hade fått se huset som det blev men.... Kanske ser han det ändå?

Jag ÄR glad men det tar nog ett tag innan jag hoppar och tjoar i rus!
Ove! Så här bra passade bokhyllan som Lennart snickrade... och jag sedan målade!









Några bilder på hur det ser ut idag. Lite tavlor på väggarna så...