alkes

Vi la nät en bit från land,
gick hand i hand över Oxsand.
Du lärde mig simma på rygg,
att man inte ska vara feg eller rädd för saker som gör en skygg.
Jag bar din vattenkanna stolt i handen, belöningen var ostbågar och ett glas med lingondricka utanför din stuga.
I mina ögon var du odödlig. Du skulle alltid finnas att skratta med och skratta åt.


Farfars död har tagit rätt hårt på mig, men jag har gjort ett val att bearbeta det i ensamhet och kanske skrattat eller skämtat bort det bland andra för att senare jobba med det själv. Det kanske är fel, man ska kunna visa känslor men för mig blir det helt enkelt ännu jobbigare. Döden skrämmer mig, att människor kan dras ifrån oss. Vi lever i våra nätverk som små pusselbitar och när en bit försvinner blir pusslet inte komplett och lämnar ett hål.

Han vet att han är saknad!



En bild tagen när jag satt hos Farfar på sjukhuset i några dagar. Bara dagarna innan han lämnade jorden. Läkarna gav beskedet att det handlade om dagar till månader för honom. Jag for hem och planerade att åka tillbaka inom en vecka, dagen innan somnade han in.

Jag frågade om du var vaken,
Du sa att du var trött,
Jag sa att  vi tar laxen i Ljungan i sommar,
du sa att jag fick göra det själv,
jag sa att jag älskar dig,
du orkade bara säga dubbelt.


Kämpandes genom livet har du nu hamnat på en annan plats.
En plats där vattnet alltid är lika blått som himlen..