alkes

Vaknade ganska tidigt, steg upp och packade min resväska. Kände att någonting inte stämde... Efter en stund insåg jag att min nya, fina, blanka, precis-lagom-stora mobiltelefon var försvunnen! Jag packade ur resväskan igen för att försäkra mig om att den inte hade hamnat bland kläderna men så var inte fallet. Går sedan till restaurangen där vi var kvällen innan och där jag vet att jag hade telefonen bredvid mig på bordet.  Ingen hade sett den. Gick till hotellets reception och samma svar där, ingen telefon var upphittad.  Tog sedan taxi till polisstationen för att göra en anmälan för att kunna få ut pengar på försäkringen här hemma för att köpa en ny telefon. Väl där var de inte intresserade att ta emot en anmälan. De gav mig istället ett telefonnummer i Madrid att ringa. Efter att anmälan var gjord, taxi tillbaka, en sväng till restaurangen igen där en vänlig städerska och jag kryper runt på golvet utan att hitta ens en liten räka från paellan vi åt kvällen innan,  buss till flygplatsen, uppsökande av polisstationen på flygplatsen, skrev de till slut ut den anmälan jag tidigare gjort per tel till Madrid!  Hm... Hade inte de sura poliserna på polisstationen kunnat skriva en anmälan när jag ändå var där??!!

Sen gick det väl rätt bra resten av dagen. Inga större incidenter. Ja, om man inte räknar att Einar (obs min man!) hade glömt en lampa på i bilen när vi lämnade den på långtidsparkeringen, så batteriet var helt dött när vi kom fram 21.00! Att vi hade snöfall (eller var det snöstorm?) hela vägen hem, är väl inget att nämna heller . När vi efter en lång nattfärd 03.15 kör ut på isvägen mot Norderön  och, med bara ett par kilometer kvar till hemmet,  med bilens bredsida glider i hög fart rakt in i en snövall i vilken vi blir sittande är ju sånt som händer! Einar med provisorisk spade gräver medan jag promenerar hem i sommarskor och -byxor för att hämta en snöspade och tar min bil tillbaka (som faktiskt startar!). Efter en timmes grävande fick Einar ge upp och vi begav oss hemåt - Mycket griniga och trötta!

Allt det där är väl egentligen inget att haka upp sig på... det är precis vad man kan förvänta sig. Som vi brukar säga ganska ofta i vår familj: "Det kan kännas lite jobbigt och tungt just nu men om ett tag blir det en rolig historia"!