Min kära arbetskamrat Annelie tittade in och jag frågade henne om hon hade lust att följa med... Kände redan nu att vägbeskrivningen kanske inte satt i märgen och skulle det vara så att jag skulle köra fel, vilket sällan inträffar, så skulle det vara trevligt med lite resesällskap. Annelie hängde på!
Litsvägen rakt fram. Viadukt. Höger efter viadukten. Vänster i nästa korsning. Första huset till vänster. Uthus. Hundgård. Hur svårt kan det va´!!
Ganska svårt visade det sig. Eller egentligen, roligt att se sig omkring i bygden. Varken Annelie eller jag hade varit i de byar vi besökte idag så... ja, det var intressant.
På ett ställe stannade vi vid ett hus som skulle kunna stämma in. Hundgård fanns det t o m. Efter diverse påringningar kommer en sömndrucken kvinna och öppnade, halvt påklädd. "Nej jag heter inte Veronica. Jag heter Annika. Visserligen är jag precis nyvaken och lite yr men jag är nästan till 100 % säker på att jag inte servar alkolås". Jag bad om ursäkt och vi åkte vidare.
"Men Inga, jag trodde du var den perfekta sekreteraren som tar reda på exakt vägbeskrivning innan du åker iväg. Eller i alla fall - ett telefonnummer att ringa om något skulle gå snett!!!" Annelie hade börjat få en annan syn på mig vilket kändes sisådär.
Till slut hittade vi i alla fall rätt by och rätt hus med rätt hundgård och allt.
Annelie och jag var vid hemkomsten helt överens om att det är nog roligare att leva om inte allt är så himla perfekt!!! Man får ju se och uppleva så mycket!
2