alkes

I morse på jobbet ringde telefonen och det visade sig vara en trevlig tjej på andra sidan. "Hej. Det här är Veronica och jag servar alkolåset i er leasingbil. Skulle du kunna komma upp med bilen nu på förmiddagen?" "Jaa, det ska väl gå bra" svarade jag. Vänliga Veronica förklarade vägen och jag lyssnade och gjorde några sporadiska anteckningar. Tack och hej. Vi ses om en stund.

Min kära arbetskamrat Annelie tittade in och jag frågade henne om hon hade lust att följa med... Kände redan nu att vägbeskrivningen kanske inte satt i märgen och skulle det vara så att jag skulle köra fel, vilket sällan inträffar, så skulle det vara trevligt med lite resesällskap. Annelie hängde på!

Litsvägen rakt fram. Viadukt. Höger efter viadukten. Vänster i nästa korsning. Första huset till vänster. Uthus. Hundgård. Hur svårt kan det va´!!

Ganska svårt visade det sig. Eller egentligen, roligt att se sig omkring i bygden. Varken Annelie eller jag hade varit i de byar vi besökte idag så... ja, det var intressant.

På ett ställe stannade vi vid ett hus som skulle kunna stämma in. Hundgård fanns det t o m. Efter diverse påringningar kommer en sömndrucken kvinna och öppnade, halvt påklädd. "Nej jag heter inte Veronica. Jag heter Annika. Visserligen är jag precis nyvaken och lite yr men jag är nästan till 100 % säker på att jag inte servar alkolås". Jag bad om ursäkt och vi åkte vidare.

"Men Inga, jag trodde du var den perfekta sekreteraren som tar reda på exakt vägbeskrivning innan du åker iväg. Eller i alla fall -  ett telefonnummer att ringa om något skulle gå snett!!!" Annelie hade börjat få en annan syn på mig vilket kändes sisådär.

Till slut hittade vi i alla fall rätt by och rätt hus med rätt hundgård och allt.

Annelie och jag var vid hemkomsten helt överens om att det är nog roligare att leva om inte allt är så himla perfekt!!! Man får ju se och uppleva så mycket!

Jag säger bara: Maria Montazami.

Följ hennes liv här:
http://blogg.amelia.se/maria-montazami/


Precis som i familjen alkes blogg finns där mycket tänktvärt. I onsdags t ex då Maria skrev:

"Först och främst vill jag verkligen tala om hur ni alla har förändrat mitt liv. Ni kan inte ana vad glad jag blir av alla era fina kommentarer. Men var inte avundsjuk på mitt liv kom ihåg att jag har storlek 42 i sko storlek och att utbudet inte är så stort. Ni har alla era liv framför er och var glad för det ni har. Familj och vänner kan man verkligen inte köpa för pengar och det är det som är det mest värdefulla vi har i våra liv."

Jaa, det var som jag skulle ha sagt det själv!

Jag är lyckligt lottad. Ska inte rada upp alla anledningar till att jag känner mig priviligerad... Jag har bara fått det bekräftat ännu en gång.

Igår morse åkte jag och mina tre f d arbetskamrater från Zätagränds hälsocentral på vår traditionella resa till Sundsvall och Birsta City. Jag tror att det var den fjärde resan vi gjorde igår. Vi har som tradition att träffas och göra denna resa en gång per år. Vi träffas inte så ofta numera men när vi ses är det som vi mötte varandra förra veckan... Jag behöver inte säga att vi hade roligt... och sent blev det också! Med poliseskort in mot stan! Bara det!

Något ni känner igen från ikea? Foto från "Liams rum"

I dag hade assistenterna i JLL en träff på Torsta, Åsbygdens naturbruksgymnasium... där f ö min kära make Einar har sin anställning sedan 1979  (han är just nu tjänstledig och arbetar med skogsprojekt i Bispgården). Jag och mina nuvarande arbetskollegor Eva och Annelie åkte dit och hade en härlig dag där vi fick lära oss mycket om skolan och verksamheten. Att solen sken över oss hela dagen och att vi fick äta grillade hamburgare i parken var inte heller fel. Goda skratt blev det även idag!

Varför berättar jag detta? Jo jag vill tala om att jag är tacksam över att ha haft och har fantastiska arbetskamrater. Jag är lyckligt lottad. Vad vore jag förutan mina arbetskamrater, gamla som nya?