alkes

Jag säger bara - Spotify! 

Det är bra att ha barn. Man kan använda dem till mycket. Har man många barn så är chansen stor att någon har den kvalitén som man behöver för dagen... Tråkigt nog för Erik så bor han närmast och det är så klart lättsamt för oss att slå en signal när vi behöver hjälp och råd. Ofta handlar det om sådana saker som datorfel, telefonfel, en elektrisk installation etc.

Här kommer ett exempel: Härom veckan när Einar hade överraskat mig med att köpa minidatorn, (som f ö Liam tycker är så löjligt liten så han pekade och gapskrattade när han såg den! Lite förnärmad blev jag...)  visste jag inte hur jag skulle installera program å sånt som man behöver innan man kommer igång. Vi svängde alltså in till Erik på väg hem. Han var inte hemma så jag placerade datorn i hans uthus, ringde Erik och sa att "det ligger en dator i uthuset, kan du fixa den?" och som den snälle son han är "fixar" han datorn. Nöjd och glad mamma!

När Erik kom hem med den hade han dessutom installerat Spotify - "en online-musiktjänst för att lagligt lyssna till strömmad musik över Internet" enl Wikipedia. Jag säger bara det - Vilken grej! Här kan man hämta hem vilken musik man vill. Inget sparas i datorn, man hämtar hem, lyssnar, sen är låten borta och man väljer en ny låt. Man kan ha hur kul som helst! Timmarna bara försvinner....

Precis vad som hände i natt! Vi bjöd Erik på grillmiddag i går efter jobbet. Perfekt kväll för grillning och sitta i vårt uterum på riktigt för första gången i år. Vi hade som vanligt en mysig, trevlig kväll. Levande ljus och infravärme senare på kvällen. Vid midnatt gick Einar till sängs men Erik och jag tänkte sitta uppe en stund till. Då hamnade plötsligt min lilla dator på bordet...

Vi letade och fann musik från förr som bl a Chuck Berry och Evert Taube. Det blev också en hel del Stefan Sundström, Allan Edwall, Black Sabbath, Eleanor Bodel och efter att ha letat i hjärnceller och minnet även en favorit från slutet av 60-talet - Tiny Tim. Tiny Tim satt vi faktiskt och lyssnade till när Einar helt plötsligt stod i dörren till uterummet, sömndrucken. "Det ska bli fint väder i morgon!" konstaterade han... Vi tittade på klockan----- 04.00. Herre Gud! Vart tog tiden vägen!   Några låtar till var vi tvungna att lyssna på men sen var det raka vägen till sängs. Einar hade rätt! Det blev fint väder idag... I kväll går jag och lägger mig tidigt! Lovar.

I eftermiddag ringer hemtelefonen och en glad ung man säger: - Hej! Jag har hittat din telefon!   - ?????

Hur många tankar hinner man tänka på tre sekunder. Ni som känner till min telefonhistoria med dansken på Teneriffa förstår vad jag menar. Ni andra får bläddra tillbaka i bloggen.

En av tankarna var: Håller jag på att bli tokig? En annan: Men jag ser ju telefonen, den ligger på köksbordet. En tredje tanke var: Nej, du har inte hittat min telefon, du är Stockholmare och han som hittade min telefon var dansk, så dansk så att jag knappt begrep vad han sa. Jag förstår fullkomligt bra vad du säger. Det var mina tankar men jag sa helt andra saker som: VA??? NÄE det kan inte vara min!!! Fast jag var faktiskt inte helt säker trots att telefonen låg mitt framför mig.

Efter att han beskrivit telefonen förstod jag till slut att DENNA telefon som han hittat var min GAMLA telefon som Petter fått  överta för några månader sedan. Alltså hade Petter tappat SIN telefon och jag var oskyldig denna gång. Nu finns det en ny telefonhistoria i familjen men den historien tänker jag inte dra... Har liksom fått nog av telefoner.

Jag hoppas du får en fantastisk födelsedag i Kapstaden tillsammans med Anna-Karin och Katarina! Sitter här mitt i natten och blir lite nostalgisk när jag tittar på gamla kort! Kommer du ihåg....









Kram

I brist på nya...får man vila på gamla lagrar (lyckade fiskafängen).
(Försökte få Liam snart 4 år att hålla händerna ända upp mot fisken, men respekten för "krokodilen" var för stor.)





Laxen på bilden fångades visserligen på sportfiskenät, men strapatsen var inte mindre för det.

Hade lagt ett nät, ca. 20 meter långt och 2 meter djupt där vi brukade, strax nedom järnvägsbron vid Njurundabommen i Ljungan.
Det hade regnat häftigt några dagar som gjort vattnet högt och brunt.
Pappa Lars stannade i land med tanke på att den lilla ekan knappt håller två man flytande ens i normalt vattenstånd.
Nätet var fäst vid en liten raserad stenkista mitt i forsen som var kvar sedan flottningstiden*.
För att undvika att sugas ner i forsen nedanför, följde jag det fastgjorda nätet ner till slutänden för att dra mig uppåt samtidigt som jag tog upp nätet.
På vägen ner skymtade jag ett par laxar i det grumliga vattnet...det började bli riktigt spännande, nomalt var man ju överlycklig om man fick en lax på det lilla nätet.
Först kom en, sedan kom en till på 10 kg...det var ju suveränt och ganska fullt i båten med sprattlande laxar. Sedan kom något mindre välkommet, ett sjunktimmer (ej att förväxla med frun-...) nog så besvärligt i det läget med vatten delvis slående in över relingen. Att trassla stocken ur nätet var inte att tänka på utan det var bara att ta upp eländet och lägga den tvärs över ekan och fixa det hela på landbacken senare.

Det som kom sedan fick mig genast att inse att det var rekord på gång. (Ledsen Per här slogs ditt rekord på 27.6, kanske kan du skriva en kommentar om det fiskafänget trots förtreten.)
Sedan minns jag inte så mycket mera, men i land kom jag i alla fall**. 
"Stoorn" vägde 30 kilo jämt på ICA:s våg i Njurundabommen.
 
Varför är bara fiskafängen med spö i hand det enda rätta?  Stå på er alla sportnätfiskare och var glada över de trevliga stunder er hobby kan ge er.

Ska man dölja ett fiasko är väl en success det bästa att ta till...påskfisket i havet blev inte så superlyckat som jag förespeglat mig, trots minutiösa förberedelser, (tack till Alf som lånade ut utterbrädan). Det var helt enkelt fel väder!
Vi fick dock njuta av nätfångad gravöring och sikröra till påskaftonsmiddagen.





Det härligaste av allt var ju ändå att se nästnästas generations fiskares lycka på havet.





*Timmerflottningen lades ner i Ljungan i slutet av 60-talet. Lars jobbade vid timmerskiljet i Kvissleby några somrar i sin ungdom och berättade gärna om hur han dök efter tappade klockor mm.  Vid ett tillfälle hjälpte han även nätt och jämt en knappt simkunnig jobbarkompis från att sugas in i en "kaktus" som de roterande taggiga matarvalsarna vid skiljet kallades.
Vem minns ett sådant härligt ord som "dyktalb" i dag?  Ni kan ju alltid googla på det...såg just att ordet inte fanns i Wikipedia, har just skrivit en förklaring men det dröjer några dagar innan den publiceras.

**Jag har en princip vad gäller brukandet av flytväst som lyder " är omständigheterna så dåliga att man behöver använda flytväst så stannar jag i land" måste dock medge att jag gjorde en missbedömning i detta fall.

Jag säger bara - Pelargoner! I hela mitt vuxna liv har jag varit förtjust i pelargoner. Så fort jag sett en speciell sort eller färg i någon blomsteraffär har jag köpt den och hoppas att den skulle trivas hemma hos oss. Oftast har pelargonen stått i samma prakt i ett par veckor och sedan tyvärr skrumpnat ihop och dött. Efter att år efter år ha gått på denna nit gav jag till slut upp och slog mig in på en annan bana, typ kaktusar, ungkarlsblomma och fikusar i olika varianter.

Förra året byggde vi om vårt uterum och jag tänkte att jag skulle ge mina kära pelargoner en sista chans. Jag plockade fram några övervintrade och kompletterade med nya pelargoner och satte ut i fönstren runt om i uterummet. Ju längre sommaren framskred ju större, kraftigare och blommigare blev de. Allt som behövdes var alltså mer ljus och kyliga nätter. Det var fantastiskt att se att pelargonerna trivdes hos oss. Ja, faktiskt har jag sällan skådat så vackra pelargoner någon annanstans!

I vinter har 9 av 10 pelargoner övervintrat. Efter att ha klippt ner dem står de nu i Stina och Lenas gamla rum och växer på sig.

Av en händelse fick jag förra veckan se skott av gamla sorters pelargoner till salu på tradera. Jag bjöd på några sorter och vann. Idag fick jag hem mitt första skott med posten, en Red Rosebud. Detta är bara början...
(Einar. Om du läser detta. Skynda dig och kom hem innan jag får nästa leverans av skott och nästa och nästa.... Än så länge kommer du att känna igen dig när du kommer hem!!!)

Då frågan kom upp i helgen ska jag försöka mig på ett svar. Nu kan ju jag enbart svara för mig personligen men det kanske passar in även på andra.

Varför bloggar jag? Jag har alltid tyckt om att skriva. Skriva uppsatser i skolan, dagböcker hemma, resedagböcker på resa, ja jag har skrivit så fort jag fått chansen. Ibland har det blivit några verser till någon som fyller år o s v. Alltså inga avancerade saker.... De senaste åren har jag varit med i en skrivargrupp i Östersund som kallas Skrivande kvinnor i Jämtland där vi skriver, läser upp för varandra och pratar mycket om det skrivna. Det har verkligen varit roligt. Kvällar att se fram emot.

Varför skriver man då? Naturligtvis är det ett sätt att uttrycka sig på, att nå fram med ett budskap. Mina budskap är väl oftast inte så seriösa, jag tycker mest om att skriva för skoj skull med glimten i ögat och med en liten knorr där det kanske finns lite allvar i botten - Lite "krönikeaktigt" skulle man kanske kalla min skrivarstil.

Varför blogga då och inte istället sitta hemma och skriva och "spara i skrivbordslådan". Jag har en del i "skrivbordslådan" också...  En anledning till att blogga är att man ofta får feedback. Direkt som en kommentar eller någon ringer, skickar sms och berättar att de läst bloggen och tycker att det är roligt att jag skriver och det ger mig en viss tillfredsställelse och bekräftelse. "Någon tycker om det jag gör". Så är vi väl lite till mans.

Har man någonsin haft en författardröm är väl detta det närmaste man kan komma! Man får nöja sig med det lilla.

Ja, detta var väl en liten förklaring till varför just jag bloggar...

I går morse åkte Stina och jag ner till Ljungaverk för att hälsa på mor och far och senare till Fränsta för att träffa den övriga släkten på mammas sida. Min kusin Maud fyllde 45 år igår och kom upp till Fränsta från huvudstaden för att fira. Inte bara fira förresten, hon skulle förstås hjälpa morbror Leif med det gigantiska bygget av det kombinerade garaget/verkstan/lägenheten som de bygger på samma tomt där min mormors och morfars hus står (och som Leif numera äger) i Ålsta, Fränsta.

Födelsedagsmiddagen blev en glad och trevlig tillställning. Även roligt att träffa mina kusiner Erik och Johan. Johan och hans sambo Ullis har ju även lilla Vilma som är ca 1 år och jättesöt (någon sa igår kväll att hon är likt mig som bebis - så ni kan ju bara tänka er fortsättningen!)


En jättetrött Vilma i dag på förmiddagen - på väg ut i vagnen för att sova.

Jag har lovat att inte berätta i bloggen om allt som avhandlades under kvällen men något kan jag väl få läcka... Bl a pratade vi mycket om, ja just det - att blogga. Vad är det för mening med det undrade några. Ja, det kan man fundera på ett slag. Varför sitter man här och bloggar? Ska tänka till och försöka komma på ett intelligent svar...

Vi pratade också om att bygga, vilket är något som går igen i släkten. "Att bygga är att leva" skulle man tro är släktens ordspråk. Vilken tur att jag träffade Einar som passar mycket bra in i klanen. Själv är jag ingen byggare men jag kan tala om hur de andra ska bygga, det är jag bra på. Det lär väl visa sig här under sommaren hur det går med den saken.


Maud 45 år i samspråk med moster Eivi.


Kusin Erik och Stina ville spela Rappa Kalja men vi andra ville prata...

TACK för ett trevlig kväll!

SÄLJES: Rover 25 i gott skick säljes......... Nej jag bara skämtar. Aldrig skulle jag väl sälja min fina pärla som nu är nyrenoverad och dessutom NYTVÄTTAD! Vill bara visa hur fin den är och det vita ni ser i bakgrunden är faktiskt snö. Kanske lite svårt att förstå för er i södern som sitter på uteserveringar och myser eller har tagit fram motorcyklarna eller utemöblerna. Nu har bilen torkat så jag drar en repa på stan för å se om nåt händer... (Om du tittar riktigt noga kan du se att jag piffat upp bilen dagen till ära - Ett påskdun på antennen!)

Jag vill önska er en härlig påskhelg var ni än befinner Er, i Nacka, Skogås och övriga Stockholm, Fannbyn, Lubban, Domsjö, Ragvaldsnäs, Norderön, Östersund, Frösön, Port Angeles, Sångbäcksvallen, Kapstaden, Fränsta, Helsingborg, Sundsvall, Ljungaverk, London, Umeå, Ånge, Johannisberg, Mexico City och Ljusdal. (Har jag glömt dig får du tala om det!)
Häromdagen fotograferade jag min arbetskamrat Eva-Britt, när hon kom insusande in till Eva och mig. Eva-Britt är verkligen en frisk fläkt på jobbet. Att hon ska gå i pension i höst blir en stor förlust för landstinget i Jämtland. Tänk om vi alla hade en bråkdel av Eva-Britts energi då skulle Sveriges och landstingets ekonomi se helt annorlunda ut!

En fantastisk kvinna framför vårt fina påskträd. Det får bli mitt påskkort till Er!

Nu är det snart dags för en av årets höjdpunkter...påskfiske efter öring i Ragvaldsnäs efter Hälsingekusten.

Dotter Lena som redan är inbiten fiskare ska med och även barnbarn Liam snart 4 ska väl förhoppningsvis bli fiskbiten. 

På sportfiskenät brukar vi ta åtskilliga vackra fiskar varje år. Trots idoga försök har vi inte lyckats fånga dem på spö och krok. 

Men nu ska det ske!
Ett antal nyinköpta flugor på "blocket" ska göra susen. Det är inte något jag bara tror...jag vet det!

Utan optimism får man ingen fisk...det lärde min kära far mig. Att det sedan finns omständigheter som man inte råder över är ju en annan sak. Fel väder, fel vindriktning, fel månstånd, fel vattentemperatur mm.  Ni kanske känner igen dessa omständigheter som står utom fiskarens kontroll.

Egentligen skulle man ju bara ta med ägg, pärer, pilsner och lite salt och visa barnbarnet vilken hejare till morfar man är, men jag är inte helt säker på att Liam skulle uppskatta det fullt ut även om fiskelyckan blir god.
 
Återkommer med resultatet.

Kände direkt när jag slog upp mina ögon i morse att något var på gång. Ett speciellt vårpirr kändes i hela kroppen! Blev dock förvånad och mycket besviken när jag tittade ut genom fönstret. Regn och rusk! Grått och trist!

Vad gör man då en sådan tråkig dag? Vissa dåliga samveten dök upp. Tvättstugan med en massa att stryka samt blommorna som behöver planteras om. Jag valde blommorna. Jag vet inte om man kan kalla det passion än men det är helt klart på gång...Jag säger bara: Pelargoner. Inga blommande blommor har trivts speciellt bra i vårt hus. Vi har nog lite för mörkt i huset. Förra sommaren tog jag ut mina pelargoner till uterummet och tänkt vilken skillnad det blev. Kompletterade med några sorter och färger och hade så 10 st fina, knubbiga, storblommiga pelargoner i diverse färger under hela sommaren. Det var helt fantastiskt att se dem trivas i Mitt hus. Allt som krävdes var ljus på dagarna och lite kyla på nätterna, och det visste jag ju i och för sig. Dessa 10 pelargoner hade nu reduceras till 9 under vintern och det tyckte jag var rätt ok eftersom de inte fått ett droppe vatten på 6 månader! Ser fram emot att inhandla fler pelagoner under nästa veckan i nya härliga färger. Ska försöka påverka Lena (som kommer att bo här i huset nästa sommar) att börja med pelargonodling. Då kanske vi kan byta skott!!! Det är så härligt att blanda många färger! Rosa, rött, cerise, lila, vitt m fl färger... och för att inte tala om alla sorter som finns!

När jag planterat om min nionde pelargon öppnade Einar dörren (han var ute) och ropade att SOLEN SKINER! KOM UT OCH NJUT!!! Ja minsann. Solen sken och här stod jag med jord upp över öronen! Arbetet med omplantering lades snabbt ned och jag flyttade ut i solgropen som efter en vecka med tö hade blivit lite annorlunda, lite större och lite lägre. Mätte förresten snödjupet som i dag kl 14 var 38 cm.

Solstolar bars fram och vi placerade oss med näsorna riktade mot solen. Faktiskt blev det så varm så Einar var tvungen att gå in och byta långbyxor mot shorts! Bildbevis:



När vi satt där och blundade och njöt hörde vi diverse fåglar, stora och små skulle JAG säga men Einar sa att det var skata, kaja, tretåig hackspett, blåmes, talgoxe m fl. Ja, det var härligt! Rätt som det var fick vi höra ett ljud i fjärran som vi kände igen men inte riktigt kunde säga vad det var. Var det Thomée? Näe isen ligger ju fortfarande... Nej det är ju naturligtvis familjen Hoffners åsna som fått vårkänslor! Även fast Hoffners bor ca 2 km bort hördes åsnans vårbröl klart och tydligt. Det måste vara härligt att få uttrycka sina känslor så kraftfullt!

Isvägen stängdes idag. Kändes tråkigt att höra men samtidigt får man en bubblande varm känsla i kroppen: DET ÄR VÅR!

Det får bli en blogg om vårkänslor tror jag... men först blir det matlagning!