alkes

Erik Alke lever och mår bra!

I många år har jag kämpat i det tysta med min oro över barnen. Nu har ju de flesta av dem varit av orolig natur och jag har verkligen många gånger haft anledning till oro. De flesta gångerna har dock varit obefogade... Jag har alltid fått höra att jag är en ankmamma av sällan skådat slag osv men vilken mamma skulle inte kunna liknas vid en sådan. När barnen var små var jag mycket lugnare än vad jag var under t ex gymnasietiden och senare, ja t o m nu när "barnen" börjar närma sig 25-30 år är det mycket värre än när alla barnen var mellan 1-6 år. Konstigt eller hur?

Som idag. Erik skulle komma till bygget och jobba men först skulle han handla material i stan. När han inte kommit vid 12-tiden ringde jag till honom första gången, både hem och mobil. Inget svar. Detta upprepades många gånger och till slut trodde jag att han var DÖD! Det var alltså mer troligt att han var död än att han åkt till stan utan mobiltelefon! När jag till slut fick tag på honom hade han precis kommit hem. Då var jag på väg över sjön med nästa färja och om han inte var hemma hos sig hade jag tänkt åka in till akutmottagningen.  "-Mycket att hetsa upp sig över" var hans kommentar. Och ja, jo, jag har alltför lätt att hetsa upp mig själv när jag har fått för mig att något hemskt inträffat. Inte många i min närmaste omgivning skulle vara vid livet nu om mina hemskaste tankar varit sanna!

Men jag ska försöka skylla ifrån mig. Är inte detta samhällets fel? Jag menar, allt var mycket lugnare innan mobiltelefonens tid och internets tid, d v s innan vi var 100 % tillgängliga. Nu blir man väldigt irriterad eller upprörd om inte mobilen är påslagen eller om någon inte svarar i telefonen. Varför svarar dom inte i telefonen?  I värsta fall tror man att personen är död eller som bäst kanske ligger medvetslös på sjukhus! Denna gång hade jag åter igen turen med mig. Min mellanson Erik 27 år glömde sin mobiltelefon hemma när han for till stan. Han lever och är just nu smått irriterad på sin mor.

Till mina kära barn vill jag säga: Jag jobbar vidare på detta! Jag lovar!

(Att skriva blogg är en form av terapi)