alkes

Under vår semesterresa till våra vänner i USA var jag med om en upplevelse som jag, med en fruktansvärd höjdskräck, inte trodde att jag skulle överleva. Dagen detta utspelade sig arbetade Tess. Jag, Per och Einar åkte på en liten utflykt "up in the mountains". Bergen här, the Olympic mountains (http://en.wikipedia.org/wiki/Olympic_Mountains) är inte precis som de berg jag är van vid som Getberget och Rankleven.

Per fick tips av en god vän att vi skulle ta en mycket speciell väg som varit stängd för snöhinder för bara en vecka sedan... En varningsklocka borde ha ringt här...

När vi kommit upp till den första toppen, där jag tyckte att vi kunde ha stannat, var Einar och Per fulla av förväntningar och hjälptes åt att hitta vägen till nästa topp som skulle vara ca 6000 feet över havet! Till slut hittade vi den smala grusvägen! Räddningen för mig var att Per hade en stor bil med rymligt baksäte! Jag kunde ligga rakt lång på golvet, skrika och banka. Jag kunde klättra på väggarna. Jag kunde ligga i fosterställning och i ångest linda säkerhetsbältet runt mitt huvud, runt min kropp. Precis som en mumie!

Tidvis körde vi på en bergkam med stup på båda sidor om bilen. Inga räcken fanns förstås (hur häftigt hade DET varit?) och grusvägen sluttade ibland ut mot stupet! Ja alla har vi väl åkt på hemska vägar men för mig var denna väg den absolut värsta!

Jag knäppte några kort faktiskt.











Resan ner gick mycket bättre än uppför. Det var nog känslan att "nu kan det inte bli värre" ...