Idag hände det
Tänk om man kunde lära sig att vara ute i god tid. Tanken har slagit mig många gånger men speciellt under den senaste tiden när Storsjön legat blank, solen på väg upp eller ner och de mest fantastiska färger lyst upp himmelen. Vi som bor på Norderön har nog en av de vackraste resvägar till och från stan. (Bloggar är ju till för att få skryta). Tänk om man kunde ha tid att se detta varje dag!
Att lämna vackra Norderön på morgonen känns ju i och för sig tungt men färjeturen över till Isön och sedan fortsätta över broarna och följa vägen längs Storsjöns strand, svänga upp på och över Vallsundsbron mot Frösön och sedan skåda de "tända ljusen i vår lilla stad", gör att man känner att "jag har valt rätt plats att bo på". För sen, efter arbetsdagens slut, får jag ju åka hem till ön igen... och det var just det jag skulle komma fram till! Varför kan jag inte lära mig att vara ute i god tid så att jag kan känna samma frid och lycka på hemväg?
Vi som pendlar till och från Norderön vet exakt på minuten och sekunden när vi måste åka för att komma i tid till färjan. Av någon anledning är det mycket svårt att rucka på det och tänka sig att åka två minuter tidigare. För det mesta hamnar man bakom en buss, lastbil eller nån snigeltrafikant som ligger klistrad mitt i vägen! - Naturligtvis - Vilket gör att man har svårt att hålla 30, 40, 60 km/tim samt bli tvungen att göra en farlig omkörning för att hinna köra på färjan innan bommen fälls ner och man står där med långnäsa!
Men... idag hände det, tack vare att jag redan när jag sprang nerför trappan på jobbet insåg att detta inte kommer att gå! 1 1/2 min sen! Det funkar inte!
Jag tog det alltså lugnt och njöt av hemresan. Nu är det ju mörkt när vi åker hemåt men jag kunde njuta av att jag kunde hålla varje trafikbegränsning, körde in mot vägkanten för att släppa fram några "fartdårar" som tydligen hade väldigt bråttom och såg månljuset spegla sig i vattnet, Hade så gott om tid att jag önskade att någon polis skulle stå och vinka in mig i Fannbyn, klappa mig på axeln och ge mig beröm för oklanderligt uppträdande i trafiken! Tyvärr stod det ingen där idag...
Att sedan komma fram till bilkön till färjan var en annorlunda upplevelse. Jag slog av motorn, filosoferade lite om livet, innan det var dags att köra på i lugn och ro. I vanliga fall är det jag som är fartdåren som i sista sekunden kör på innan färjan lägger ut!
Vad lär jag mig av detta? Förhoppningsvis mycket men troligtvis - ingenting!
Att lämna vackra Norderön på morgonen känns ju i och för sig tungt men färjeturen över till Isön och sedan fortsätta över broarna och följa vägen längs Storsjöns strand, svänga upp på och över Vallsundsbron mot Frösön och sedan skåda de "tända ljusen i vår lilla stad", gör att man känner att "jag har valt rätt plats att bo på". För sen, efter arbetsdagens slut, får jag ju åka hem till ön igen... och det var just det jag skulle komma fram till! Varför kan jag inte lära mig att vara ute i god tid så att jag kan känna samma frid och lycka på hemväg?
Vi som pendlar till och från Norderön vet exakt på minuten och sekunden när vi måste åka för att komma i tid till färjan. Av någon anledning är det mycket svårt att rucka på det och tänka sig att åka två minuter tidigare. För det mesta hamnar man bakom en buss, lastbil eller nån snigeltrafikant som ligger klistrad mitt i vägen! - Naturligtvis - Vilket gör att man har svårt att hålla 30, 40, 60 km/tim samt bli tvungen att göra en farlig omkörning för att hinna köra på färjan innan bommen fälls ner och man står där med långnäsa!
Men... idag hände det, tack vare att jag redan när jag sprang nerför trappan på jobbet insåg att detta inte kommer att gå! 1 1/2 min sen! Det funkar inte!
Jag tog det alltså lugnt och njöt av hemresan. Nu är det ju mörkt när vi åker hemåt men jag kunde njuta av att jag kunde hålla varje trafikbegränsning, körde in mot vägkanten för att släppa fram några "fartdårar" som tydligen hade väldigt bråttom och såg månljuset spegla sig i vattnet, Hade så gott om tid att jag önskade att någon polis skulle stå och vinka in mig i Fannbyn, klappa mig på axeln och ge mig beröm för oklanderligt uppträdande i trafiken! Tyvärr stod det ingen där idag...
Att sedan komma fram till bilkön till färjan var en annorlunda upplevelse. Jag slog av motorn, filosoferade lite om livet, innan det var dags att köra på i lugn och ro. I vanliga fall är det jag som är fartdåren som i sista sekunden kör på innan färjan lägger ut!
Vad lär jag mig av detta? Förhoppningsvis mycket men troligtvis - ingenting!
Kommentarer
Postat av: annelie ericsson
Du lärde dig att inte stressa och njuta av din resa till och från Norderön.......
Postat av: Petter
haha fint skrivet mor...en tankeställare för alla norderöbor och exil öbor
Postat av: Stina
Hahaha. att hoppas på att bli stoppad, då tar man det riktigt manana..
Trackback
